Svedjeås

Att solen skiner under Vulkanmarknaden är inget undantag. Det börjar med att jag går till Niklas men jag han endast några meter innan Kippen, Jessikas far erbjuder mig skjuts till Niklas. När jag kommer hem till honom börjar vi genast gå till Vulkanmarknaden. Jag hade ju faktiskt missa rätt så mycket. Endast för att jag låg och sov till klockan 17:00. Eller missat och missat. Jag missar väl inte så mycket med tanke på Degerfors. 

 

Innan jag hinner in till centrum där marknaden håller hus träffar jag Sanna Englund som skriker över hela gatan och frågar mig vad min mor heter. Susanne svarar jag och då skriker hon till Anna Yngve som bara står några meter ifrån henne att hon hade rätt. Jag står där som ett frågetecken och undrar vad hon nu har hitta på. Det är ju faktiskt Sanna vi diskuterar om. 

 

Det visar sig att hon jobbar på Transcom och har nu sålt två Apple iPhone till henne. Det visar sig att ena är till henne och ena är till min bror Adrian. Dock är det ju kul att Sanna lyckas sälja något till någon men att varan olyckligtvis inte går till mig är ju lite mindre bra. Men men så är väl livet? Vi säger hejdå till Sanna och Anna och traskar vidare.

 

Efter halva vägen står det ett öltält. Konstigt nog tvekar Niklas lite men eftersom jag är så duktigt på att övertala folk så dröjde det inte länge innan vi satt där nedslagna vid ett bord och tog oss några kalla i sommarvärmen. Tror nog att det uppskattades av honom med eftersom att han inte tagit någon på ett bra tag.

 

Väl där inne i tältet träffade jag Patrik Stender. Släkting till Ebba Stender och far till Melina Stender. Han satt där så glatt med en baguette i handen och en öl tillsammans med sin fru. Eftersom jag tycker om att prata så mycket med föräldrar slår jag mig ner och diskuterar lite. Han ställer frågan och undrar var min far håller hus. Dåligt gjort av mig håller jag inte koll på det men från tidigare erfarenheter svarar jag med en undanflykt

-Jag tror han är hemma och har blivit näst intill nykterist. 

Klockren som Patrik är svarar han

-Din far är ju förfan finne, han ska dricka ren koskenkorva och dansa på bordet med träskor.

Jag brast ut i skratt inombords och sa att jag skulle säga till min far att skärpa sig.

 

När Niklas druckit upp sin öl började han stressa mig. han brukar vara väldigt lugn utav sig men i detta fall förstod jag varför. Det blev mitt fel att syskonen Hjort Säker fick vänta på oss utanför systembolaget då vi skulle möta dem. Vi traskar vidare och möter dem. De är alltid lika glada som vanligt. Det är väl ingen som blir förvånad över det.

 

Vi går ut och går lite med dem. Lika imponerad blir jag varje gång då tvillingarna fortsätter på varandras meningar som om de vore en person. Lite rörigt att hänga med i konversationen men alltid lika imponerande. Dock så kunde vi bara träffa dem en liten stund då de skulle fira Ida Engblom som fyllde 18 år och det är väl en viktig ålder att fira för de flesta. 

 

När de stack var det dags för mig och Niklas att skiljas åt. Mina vägar ledde mot fotbollspuben Bosna och hans mot förfesten hos Zonny. Dock tar det mycket längre tid för mig att gå någonstans eftersom jag alltid ska stanna och prata med folk. Jag träffade Minna Sundström, Julia Salloum och Linnea Kölborg vid gatuköket och vi pratade på. Tillslut undrade min kusin Patrik vart jag höll hus som jag skulle träffa på Bosna.

 

När jag kom till Bossna satt Patrik Svedjeås, Martin Wahlgren, Rikard Svennberg, Robert Piepenburg och Sofia Olsson och väntade på mig. Eller någon brådska var det ju inte eftersom Svennberg åt en pizza med fullaste njutning vilket gick väldigt segt. Undertiden alla vi satt där i ungefär en timma väntade Markus Fredriksson och väntade utanför Piepenburgs lägenhet. Stackarn. Jag undrar om han är van med att få vänta på dem. 

 

När Svennberg äntligen ätit upp pizzan kunde vi knalla. Vi gick mot lägenheten och Markus undrade var som tog sådan himla lång tid. Svaret var ju självklart. väl där uppe började vi korka upp med lite allt möjligt. Allt fler ölburkar ställdes tomma på bordet och allt fler spritflaskor tömdes. Musikens volym var i full gång och fyllde hela rummet med olika toner av house music. Olyckligtvis glömde jag logga ut mitt facebook-konto och om något underligt har hänt så har ni svaret på att Weil (Wahlgren) och Paka (Patrik) satt och hade väldigt kul med olika händelser.

 

Att vara på Piepenburg om alla 95:ragg han har var oerhört roligt då han själv är 90:a. Jag antar att han ville göra lite hämnd och Markus som satt där oskyldig och inte ville röra sig till något öltält för att hans föräldrar skulle bjuda oss på öl. Kippen och Carina hade lovat Markus öl och då även oss, men det var väl pinsamt för honom. I ett försök med att få dit Jessika till lägenheten vore guld värt eftersom han inte vill festa med sin lilla syster. Dock misslyckades det helt…

 

När klockan närmade sig tolv var det dags att gå mot öltältet. Innan vi han utanför dörren träffade vi Marcus Ljungqvist, David Jansson och massa andra. Där David gör en grej som kändes som om man var 13 år igen. Nämligen att fråga om han fick smaka öl av mig. Det jag hade i handen var en vanlig Falcon men eftersom jag inte orkade bry mig mer om det var det strunt samma. Dock han vi inte långt med dem innan de var så ivriga med att röra sig bort mot tältet. 

 

Det första som händer där inne är att man dricker några shots och det är väl inte det bästa att göra kände jag sedan efteråt. Eller mer snarare, jag skulle få känna det dagen efter. Piepenburg tjatar på mig och Paka om att han inte längre vill vara i öltältet eftersom att 95:orna inte kommer in där. Han beger sig bort utan oss eftersom vi säger att vi kommer efteråt. Dock fick Paka ragg på någon 30 årig tjej som han lät sova på soffan. Vilket jag är väldigt besviken över. 

 

När jag kommer dit bort är det massa poliser som står utanför tvillingarnas (Victor Rosengren & Oscar Rosengren) lägenhet. För er som inte vet vilka de är är det några Stockholmare som flyttat till Degerfors för fotbollen. Dock så är det inte så konstigt att polisen är där. De folk som stod där mitt i Degerfors centrum var i åldern 14-17 år. Till och med min bror Adrian var där och hävde några öl när han stod där med några smällare och smällde ute på gatan. Lite förvånad blir jag allt när han tänder en smällare med cigaretten han håller i handen. 

 

Jag och Oskar går hem mot honom i Bruket. Bredvid honom bor Emma, Emma i detta fall är Emelie Andersson kompis som jag skulle höra av mig till men min mobil var död så varför inte bara gå dit tänkte jag. Dock så sov hennes föräldrar och det var nog inte den bästa idén jag haft inom min livstid. När klockan närmar sig sex på morgonen kände jag att det var tid att ringa min mor så att hon fick komma och hämta mig. Sängen var nog aldrig så skön när hela huvudet snurrade när man la sig ner. Tror nog att ni alla vet vad jag menar. 

Att folk kommer hem till mig och väcker mig känns sådär. Men i detta fall var väl det endast positivt. Marcus kommer hem och väcker mig när jag ligger så gott och sover. Någon skönhetsömn existerar inte då han skriker att jag måste upp. Jag frågar vad han ens gör hos mig men jag fick inget svar. Han ville väl bara hitta på något. När man umgås med mig är allting en improvisation. Det är någonting han har fått lärt sig i detta fall. 

 

När jag väl rest mig upp skiner solen och den sena sommarvärmen är här trots lövens färger. Han tjatar som en papegoja som hängt upp sig på något kex. Som den där papegojan i Pippi Långstrump som upprepar knubbis hela tiden till Pippi's far. I detta fall var det ju inte knubbis han sa. Väl ute så finner jag en fotboll och den klassiska saken att göra i Degerfors är ju att spela fotboll till varandra medan man står och väntar på att något ska hända. Tanken slår mig, ja just det jag skulle ju ringa August.

 

En typisk röst hörs. Eftersom han är bunden som ett plåster och kan nästan inte alls säga emot sin tjej så skulle han och hon åka in till Karlskoga och köpa förköp till Italobrothes på Statt. Fast egentligen tror jag inte att han vill säga emot. Han verkar trivas i den positionen han i nuläget befinner sig i. Jag och Marcus går i sommarvädret till August som bor på andra sidan Degerfors och när vi gått halva vägen ringer han och säger att han måste åka in nu. Vi vänder och gör den klassiska saken i Degerfors igen. 

 

Senare får jag ett SMS av Jessika och så ber hon mig ringa. Det hinner knappt gå någon ton i luren innan hon svarar. Det är nästan som om hon satt och väntade på att jag skulle ringa. Högst troligt så tror jag att hon gjorde det. Ämnet var att vi skulle ut och åka lite båt istället eftersom deras skjuts var för seg. I detta fall är det tur att jag har en bil dock har jag ju inget körkort men det har Marcus. Eftersom vi var tvungna att vänta på dem ville jag nu inte stressa i onödan

 

Det sluta med att jag kommer med den lysande idén och vill ha mjukglass. Jag har ju faktiskt inte ätit en enda mjukglass i år. Vi åker ner sätter oss i centrum och tittar på folk. Det här med att titta på folk är ju en väldigt underhållande grej. Att bara sitta där och titta på folk som går förbi. Jaha, han såg viktigt ut och han såg ut att ha bråttom osv. Tror inte att jag är ensam om den grejen. Jessika som i detta fall älskar att krångla vill att jag ringer igen och när jag ringer är nu hennes plan att jag ska skynda mig för att hon vill hem. 

-Ge mig en kvart eller gå. säger jag. 

I detta fall vann jag och jag fick min kvart med glassen i handen och titta på folk.

 

När vi kommer dit står hon där otålig och vill byta om. Vi åker tillbaka till Strömtorp och hon får byta om. Senare vill hon ha godis och sen vill August ha en dunk bensin till båten. Vi gör allt i ett enda svep men det kändes som en evighet. Längtan av att känna vågorna slå mot båten och ligga och sola var fruktansvärd.

 

När vi väl kommer ut lägger jag mig där och solar så gott, i alla fall försöker då August envisas med att glida längst älven där det finns skugga. Han är väl som alla andra svenskar…SOLBRÄND och det går ut över mig. Gud vad gott det hade varit med en mjukglass, som tur var hade ju Jessika köpt en stor påse godis. Dock är jag ju inte så förtjust i godis men sötsuget tog över. 

 

De två snilleblixtarna slog ihop sina två kloka hjärnor och föreslog att jag skulle ställa mig under en bro. Jag tveker lite, enda anledningen till att jag tvekar är för att jag känner de väldigt bra. Eftersom jag faller för ett grupptryck så lätt gick jag med på detta förslag endast på ett villkor och det var att jag fick ta Jessika's mobil. Vilket jag skulle få ångra. För när jag ställde mig där med flera meter djupt vatten några centimeter ifrån mig var jag mest orolig för att tappa telefonen. Som jag hade väntat mig så åkte de självklart iväg. Ingen stor förvåning.

 

Nu börjar magarna kurra och folk börjar bli otåliga på mat. Vi åker hem till August igen och Jessika och han äter mat. Suget efter mat blev stort så jag tjuvåt lite när de tittade bort. Snart så skulle Peter och Cathrine, August föräldrar iväg. Till någon ö och leva livet utan barn. Det är så himla kul att konversera med dem. Speciellt Peter eftersom han är politiker och har väldiga argument till de flesta saker. I detta fall var det alla operativsystem som skulle uppdateras och designen på bland annat Facebook. 

 

Razmus slår en signal och undrar vad vi pysslar med. Vi kommer snabbt på att vi kan åka in till Karlskoga och köpa förköp till Italobrothers. Eller vi kommer på, det var mest Jessika som kom på. Vi åker in dit och när vi väl är inne i butiken kommer hon på att hon ångrar sig. Där kommer min syn in på kvinnologik. Ibland verkar det som om de bara testar oss män för att se hur långt vi kan gå, vad vi är villiga att göra för dem. Men hämnden är ljuv och jag var hungrig och eftersom det var min bil fick hon vänta på mig nu. Jag skulle nämligen äta pizza på Mr James. 

 

Där inne träffar jag Amanda Norell. En klockren tjej men i detta fall definieras klockren på olika sett. När jag ser henne cykla iväg skickar jag iväg ett SMS och Razmus idiotförklarade mig. Endast för att jag frågar vad hon gör när jag precis såg henne. Men det fick han äta upp rätt så fort då även hon frågar mig vad jag gör när jag precis satt mig inne på Mr James. Vem är mest blåst? 

 

Jag Razmus, August och Marcus är väldigt leksugna, sådär halvtöntiga som man kan få vara ibland. Något som är roligt är att leka i affärer. Vi beger oss av till ICA Maxi Stormarknad i Karlskoga och leker lite. Manliga verktyg är ju nog ett av de roligaste att leka med. Även att provsitta allt och bara titta på folk som går förbi är rätt roligt. Två av de bästa sakerna jag vet. Väldigt enkla och simpla saker. Jessika som i detta fall är kvinna och ska vara så himla mogen av sig ser nog oss som barn. 

 

 

Razmus det klappträt var jätte intelligent och köpte sig en Wunder-Baum och för er som är inkompetenta är det en doftgran. Han smög rätt bra med den i baksätet då en doft börjar sprida sig. Det stod att det skulle dofta tallbar men i själva verket dofta det en stor blandning av olika tvättmedel med på tok för mycket doftaromer. Som när barn har parfymkrig efter idrotten. Men jag såg hur de andra verkade hata den vidriga doften ännu mer. Så jag spelade med i Razmus lilla spel och kilade fast den vid AC:n. Både Jessika, August och Marcus började snabbt få huvudverk och där var jag nöjd.

 

När vi väl åkt den sträcka som brukar kännas rätt fort men som i detta fall kändes som en evighet kom vi hem till August. Jag och Jessika går upp och sätter oss och kollar på fotboll, fast det var väl mer jag som kollade. Hon är inte så sportintresserad utav sig. Jag tänkte fort att August, Marcus och Razmus aldrig kom in. När jag tittar ut genom fönstret så sitter August i förarsätet och kör lite med min bil. Dock förlät jag honom väldigt fort då han tankade i någon lite i tanken. 

 

Det slutade med film och konstigt nog var jag rätt trött. Jag brukar inte vara det men nu var jag det. Jag kände hur ögonlocken sakta började falla ihop. Antingen gick tiden fort för att filmen var bra eller så var det för att jag somnade. Men sen åkte vi hem och jag fick somna på riktigt. 

Efter regn kommer solsken. Det är väl det klassiska ordspråket som vi använder oss utav. I detta fall stämde det om vi bara vänder på allting. Efter solsken kommer regn. Med vattenfyllda fotbollsplaner liknade planerna mer översvämmade träsk. Klockan 17:30 skulle jag blåsa igång matchen för pojkar födda 2001. I detta fall har jag absolut ingenting emot regniga dagar, speciellt inte när det är fotboll. Fotboll ska ses när det är lite blött i gräset och när bollen är blöt och hal som om bollen vore inoljad.

 

Regnet fortsatte att ösa ner och jag började tvivla på om det skulle bli någon match. Jag kollar igenom min skolåda med gamla fotbollskor och ser mina gamla Adidas F50. Ett par skor med järndobb på som jag tyckte skulle passa perfekt i det blöta gräset. Jag slog en blick mot klockan och började bege mig bort Strömtorps IP när jag till min förvåning ser att det står helt tomt. Inte ett ljud kom, ett ljud som jag borde höra när det förbereds dör match. Varken ljud av skrik till varandra eller en boll som slås. Det enda jag kunde höra var vattendropparna som slog mot asfallet eller i pölarna som bildades. När jag tittar på klockan märker jag att klockan visade 16:30 en timma innan. 

 

Lusten att börja döma fotboll sjönk lika fort som en sten sjunker i vattnet. När jag begick mig hem igen med en ilska inom mig om hur jag kunde se så fel på klockan började regnet vräka ner ännu mer. En typisk känsla, tror att ni alla har känt den någon gång. När jag väl kom hem började jag se på One Tree Hill och tiden gick genast mycket fortare. Innan jag visste ordet av var det redan tid att gå tillbaka. Denna gång tittade jag extra noga på alla klockor som fanns i huset inklusive mina egna två klockor på armen. 

 

När jag väl kommer bort hör jag ljudet av bilar och pass som slås mellan spelarna. Spelarna som fortfarande spelade fotboll endast för skoj. Det fick mig att tänka tillbaka in i tiden till det gamla 94-laget. Regnet öste fortfarande ner och jag hade blivit mer förvånad om det skulle upphöra. På långsidorna utav planen stod spelare, tränare och publiken och tillsammans skapade de ett enormt tak av de alla paraplyn och i mitten stod jag och kände hur regnet slog ner mot mig och sakta rann ner i ögonen. 

 

Jag sprätter upp den tvåsidiga kronan i luften och de båda lagen ser på den med ett litet hopp i ögonen. Förutom målvakterna som är fullt upptagna med att sparka gräs. Bortalaget får börja med bollen och jag blåser i pipan. Ett högt tjut från pipan hörs över hela planen och matchen är igång. Det började sådär, när jag backar bakåt för att ta avstånd så står en KB-spelare i vägen och for i backen. Några riktigt sköna frisparkar slås och det blir mål. Även några riktigt snygga glidtacklingar görs från båda lagen så att spelarna flyger när gräs och vatten stänker från glidtacklingarna. 

 

Matchen slutade 5-2 till DIF och även min insatts är jag helnöjd med. När jag väl kom hem började jag gå bort mot Joel. Där ett helt gäng satt och spelade poker. På bordet låg 1200 kronor och mer skulle det bli. Den som tog hem mest pengar var Ludvig Hallström. Från att bara spela med en 100 kronor som Johannes var skyldig honom.

Tiden gick och folk började gå hem. Jag, Joel, August och Razmus satte oss i köket och började spela "Med andra ord. Jag och Joel vann rätt så stort. Självklart ville August och Razmus ha en revansch mot oss och de fick dem. Varken August eller Razmus är så speciellt duktiga på att förklara saker. När vi satte igång andra omgången kom Rasmus Bergström och Johannes Ishak från pokerspelet och började spela med oss. Jag och Joel vann igen!

 

När spelet var slut gick Johannes och Rasmus Bergström hem och vi andra fyra satte oss och spelade spelet "Världens alla länder och flaggor" som är ett geografispel där du ska kunna landets flagga, huvudstad och vad de exporterar eller befolkning. Vilket jag var väldigt kass på. Personen som kommit på detta spel måste ha gjort detta spel till lärarsyfte. Jag satte igång lite lugn musik i bakgrunden medan spelet fortsatte runt klockan 3 på natten. Det är sjukt vad fort man glömmer bort tiden när något blir sådär kul, en rolig känsla man inte upplevt på länge.

 

Jag måste säga att sällskapsspel spelas på tok för lite idag. Spelen vi spelar är jämt gjorde för TV-skärmar. De flaggor jag kunde var Thailand och Sverige. De var nog de enda länderna jag fick full poäng för. Jag slår en blick mot klockan och hon var nästan 04:00 men som tur var så var nästan spelet slut. Vi beslöt oss för att spela färdigt och efter det gick jag och Razmus mot Strömtorp igen.

Efter att telefonen ringt några gånger och min hund envist ska yla för varje signal som går tvingades jag upp ur sängen. Med att ingen svarar när den irriterande signalen ringer visade sig vara för att hela familjen åkt till Gävle. Nu var det min tur att slå en signal. När jag slog numret som sitter som fastklistrad i ryggmärken svarar en röst och säger:

-Ja, det är Susanne. 

Jag frågade lugnt med en morgonröst och frågade vart alla höll  till någon stans. Tydligen i detta fall Gävle, då min bror Adrian skulle spela baseball. Johannes var nu även på väg hem till mig. Här väntar man inte till någon öppnar. Han kliver rakt in i huset och hoppas på att någon är hemma. Troligen visste han nog redan om att jag var hemma. Dock så stod jag i duschen och lät vattnet rinna över hela mig.

 

Vi satte oss ute på altanen, han drack cider medan jag hade kvar några öl som jag snabbt drack upp. Vi började tiden rullade på och för en gång skull kunde min hund Raj uppföra sig. Han brukar i detta fall morra åt de flesta som dyker upp. Antagligen skippade Raj detta då han fick sig lite hundgodis. Medan någon remix utav Michel Teló spelades. 

 

Eftersom tiden gick kom Marcus Ljungqvist inrusandes. Konstigt nog tackade han nej till både en öl och någon grogg. Jag vet inte vad han hade för planer men något viktigt skulle det nog vara dagen därefter. Plötsligt kommer någon på ordet "glass" och jag vet inte varför. Men ordet glass får mig att tänka på en sak. När min knäppa lilla hund helt plötsligt ylar som om hela vagnen är full med andra hundar. Vi går in och sätter oss framför TV:n då det började bli kyligt ute. Medan jag tillagar någonting att satt Marcus och Johannes fast framför soffan. De såg på PSG-Barcelona FC, Barcelona det Spanska klassiska laget. 

 

 

 

45 minuter, domaren blåser av för halvlek. Barcelona leder och maten var färdig. Bättre kunde det inte bli, men vi kände ändå oss rastlösa och otåliga. Otåliga på att komma till den riktiga festen då mitt hem endast var en fördröjning på tiden. Tid, vad är tid för någonting? Är det någonting människan själva kommit på för att hålla reda på saker och ting? Jag tittar mig om och ser mitt piano. Pianot som jag inte rört på väldigt länge och eftersom det var halvlek kunde jag sätta mig och trycka lite på några tangenter. Jag spelade klassikern Für Elise och sången Right here wating for you när min hund plötsligt börjar ta ton. Tonen var dock något helt annat än rätt. Han är nog lika tondöv som mig.

 

 

Det började bli tid för att gå bort mot Johanna. Alla hade ett glatt humör med sig. Det var väl det som behövdes för att en kvällen skulle bli lyckad. Men så är det med allting i Degerfors. När vi kom bort visar det sig att vi var de första killarna som dykt upp förutom en kille från Göteborg. Somliga hade man inte sett på ett bra tag där. Eller somliga och somliga. Det var mer en person jag inte hade sett på ett bra tag. Ebba vilket gjorde det hela till en bra start.

Det ramlade in mer och mer folk. Det var endel som jag inte visste ens vilka de var. Några som jag borde känt till men som jag inte gjorde. Lite då och då kom det gamla spelet Twister upp igen. Jag vet inte vad det ska vara roligt för. Antagligen är det väl för kroppskontakten men alla skyller på någonting annat och det får väl vara så. Folket blev allt mer och mer fulla och Twister spelet dök upp allt fler och fler gånger.

Det skulle snart märkas att det var en klassisk degerforsfest. Dock inte en riktig degerforsfest som alltid ska sluta med tårar, slagsmål och ett rejält drama! Nu blev det bara en liten degerforsfest med att folk ramlade in. Alla var fulla, ingen höll koll på någon, något gick sönder och några tårar. Men somliga kallar det en fest när någonting går sönder. Vilket jag tycker själv från min åsikt är väldigt patetiskt. Ett hus ska man kunna ha en fest i ändå. Precis som festen kvällen innan hos Niklas då allt var som det ska. 

Kvällen gick och folk började gå hem. Några somnade i soffan och några i sängarna. Eller somnade är att ta i. De mer eller mindre däckade i sängarna som stod i de tre sovrummen. Helt plötsligt ställer sig någon och steker ett helt paket korv och äter endast två styckena. Det kan jag ju kalla onödigt men det kanske var någon i de andra sängarna som ville ha någon korv också. Det är väl upp till var och en. Sist ut var jag och Johannes då båda kände att det var dags att gå hem till sina egna sängar

Under dagen var det mulet och trist men eftersom vi skulle småfesta i ett hus gjorde det inte så mycket. Men att sitta ute på altanen och ta några kalla öl direkt från kylen hade ju inte skadat i kvällssommarvärmen. När jag frågar min kära mor så snällt om skjuts så skrattar hon endast åt mig och säger att jag är den lataste någonsin. Ingen förvåning alls till viss del. Dock var budskapet i detta gällande att jag har bil och körkort väntandes på mig.

 

Jag var den första som kom till Niklas. Det var inget speciellt som hände under den tiden mer än att himlen börja klarna upp och kvällssolen kom smygandes fram. Vi tog några öl var och inväntade folket. Med tiden som kom började det ramla in skapligt med folk. Ett stort plus var nämligen den att man märker hur alla börjar växa upp, det var ingen som var och tog av andra. Det var ingen som skulle börja stjäla andras saker. Man fick helt enkelt ha sitt ifred inne i den svala kylen.

 

Lite lustigt i det hela är det att jag sa innan att någon skulle ramla i Niklas pool. Det hände. Dock var det jag som fick mig ett plurr. Kanske inte det jag hade räknat med. Men Fredrik var rätt ivrig på att ta ett dopp och han ville verkligen inte bada ensam. Dum nog som jag är känner jag först på vattnet. Om det är något jag lärt mig är det att  inte känna på vattnet innan när man badar i Sverige. När jag kände det kalla vattnet svidandes mot min hud kände jag en ångest. En ångest om vad i helvete jag gett mig in på.

 

Jag frågar snällt med en gnutta förhoppning i rösten om vi kan skippa badet och ta det när åtminstone solen står på himlen så att det bränner sådär skönt på ryggen och axlarna. Men när Fredrik ser hur jag tänker fega hur så står han och försöker putta ner mig i vattnet, det iskalla vattnet som får min kropp att stelna av bara tanken! 

Men lite motstånd och endast lite då jag inte hade mycket att säga till om var jag i vattnet innan jag visste ordet av. När jag känner det kalla vattnet över huvudet drabbas jag av en typ av panik. En panik som inte går att förklara. Det enda som rörde sig i mitt huvud var att jag måste upp. Jag ska upp! När jag väl får huvudet över vattenytan kommer Fredrik hoppandes ner i vattnet och försöker få ner mig i vattnet igen. 

 

Dock tror jag att han tyckte att det var lika kallt då även han gick upp ur vattnet nästan lika fort som mig. Räddningen i det hela var nog min gamla vän Amandha. Amandha som hade gjort en kladdkaka i det hela stöket, Hon och David hade varit snälla nog att tillaga en när Josefine och Julia så snällt bad om något sött. Efter det hela badet tog jag och Fredrik en dusch. Där det varma vattnet kom väl till pass. Tror aldrig jag varit så nöjd över att få duscha i brännande vatten. 

 

Hela Niklas hus var som en stor pöl. Varken jag eller Fredrik var så duktiga på att torka oss. Vi ville nog mest ha varma kläder på oss. Kvällen rullade på i vanlig ordning. Det var rätt lagomt med folk. Fast folkmängden var nog inte problemet, utan vilken typ av folk som vistas på stället. I detta fall kände alla varandra och ingen var den stökiga typen. Det var ett härligt gäng!

 

När kvällen närmade sig 01:00 följde jag Niklas och David syskonen Julia och Josefine till bussen då de skulle dra sig hemåt. Natten hade börjat komma igen och himlen visade sina stjärnor. Vi var de sista som hade lämnat huset då de andra gick till Duprees eller fotbollspuben Bosna. efter stund hamnade även vi där. Men vi han inte långt då vi fastnade vid Bosna för att säga hej till några. 

 

Efter allt vid 03:00 tiden blev det av mot en efterfest. Eller efterfest är nog att ta i. Jag vet inte vart vi hamnade men det var inte min typ av "fest" då musiken var någon R.I.P-låt. Deppigare än så kan det nog inte bli. Vi satt nog endast och väntade ut tiden. Tiden som visade sig bli 06:00 på morgonen och solen hade börjat sagt hej med sin strålar lysandes mot fönsterrutan. 

 

För någon vecka sedan var jag exemplarisk med att kliva upp ur sängen i tid. Men just denna dag kände jag mig segare som aldrig förr. Slår en blick mot mobilens display. Jag tror dock inte att jag är ensam om att bli bländad av det skarpa ljuset från mobildisplayen. Det gick nästan inte att titta med mina trötta ögon, ögonen som var lika trötta som mitt sinne. Såg att jag hade flera missade samtal från Johannes och plötligt kom jag ihåg. Jag skulle ha fixat fram svart sprayfärg till en duk som vi skulle ha till SIK J-lag gällande mötet mot serieledarna, Villastadens IF. 

 

Med den knappa ork jag har och energin i kroppen som knappt räcker till att ta mig nedför trappan i huset letar jag förtvivlat efter färgen. Högst upp i hyllan hittar jag den. Den cylinderformade burken med färg står liksom högst upp som ett retmoment mot mig. Kanske hade jag förtjänat detta i och med min lathet. Jag letar efter en pall som stod i garaget och plockar ned den förtvivlansfulla burken. När jag ringer Johannes tar det inte lång tid innan han svarar och undrar varför jag sover så himla länge. Jag känner att orken att förklara mig håller inte och svarar endast att jag har burken. 

 

I väntan på att Johannes och August ska komma hem till mig och hämta burken lägger jag mig i soffan och ser på det efterlängtade OS. Sverige möter Frankrike i handboll. Det känns som att svensk damhandboll har gått åt allt annat än rätt håll. Men lite svensk får jag vara så jag lägger mig i bekvämt och börjar se det lata hemarbetet från Sverigesidan mot Fransyskorna. Sverige förlorade också även denna match. Tur att jag inte är ett större fan utav handboll. Under tiden som jag ser hur Sverige förlorade även denna match är åtminstone en sak positiv. Min far Lars som snällt fixar till en härlig wook som frukost åt mig. 

 

Det ringer på dörren och där står August och Johannes lika ivriga som två illrar som väntar på mat, fast i detta fall vänta de på att börja arrangera den stora fotbollsmatchen. Jag ger dem färgen och Johannes har med sig ett stor lakan där han skriver ner med stora bokstäver "VULKANERNA FINNS INTE LÄNGRE, URB HAR ALDRIG FUNNIT". Det var precis så att meningen fick plats på det vita tyget. Jag och August knäpper någon öl och medan vi spelar fotboll med bollen jag funnit mig i Sunne. Något gott måste ju komma därifrån. 

 

När vi kommer fram till Strömtorps IP redan en en och en havtimma innan sätter vi upp duken och konverserar med några utav spelarna. Spelarna verkade sjukt taggade och mer utav hur ivriga vi verkade vara att heja fram dem. Solen sken brände på ryggen och när man tog av sig jackan blåste det för kallt. Lite jobbigt väder eller så var det jag som klädde mig för dåligt. Vad är det man säger? Kläder efter väder. Möjligtvis brukar jag hålla med om detta, dock var mitt utbud av kläder begränsat då allt fortfarande låg i tvätten efter sunnevistelsen. 

 

Visselpipans tjut hörs över hela planen och läktaren. Nu är det 90 minuter av skrik och hejande. Det börjarde bra, redan efter några minuter då Oliver Ottosson gör 1-0 mål mot Serieledarna. Vi var ett samlat gäng och stämningen var fantastisk. Matchen var med oss och lika så vädret, det kunde inte bli bättre. Plötsligt träder ett rökmoln fram med ett rött sken. En bengal hade tänts och alla skrek mer medan självaste J-laget verkade ännu mer i form. Matchen slutade med 5-3 och självaste serieledarna hade förlorat sin första match. Väl inne i omklädningsrummet var alla på topphumör. Oliver Ottosson, Anton Reveny och Andreas Ljungberg var det som stod för de kommande målen. Fick även höra efter matchen att skriket vi gav ifrån oss hördes över hela Strömtorp. 

 

Efteråt var det bara att knalla hem. Lugnet från matchen var rätt skönt. Kunde höra trummans dova slag i huvudet. Några hamburgare och någon öl var det jag behövde. Jag gick genom Strömtorp till Parken med kvällssolen. Den orangefärgade himlen med solen som höll på att glida ner bakom vyerna gjorde det underbart att ta en promenad. När jag väl kom fram var Fredrik och Johannes uppe och kollade på Hellboy 2, vilket inte gjorde mig ett dugg förvånad. Dock fick jag med mig dem ut och vi mötte Niklas Höglund. När vi hade stått där ett tag och pratat om matchen började vi sakta lunka oss bort mot tvillingarna Hjort Säker som stod och väntade några få stenkast bort. 

 

När vi mötte dem var de lika glada och hade leendet på läpparna som vanligt. Inte för att jag har träffat dem så himla många gånger, men de få gångerna jag stött på dem på någon fest med fullproppat med folk så att du inte kunde röra dig eller tänka klart i huvudet då det är två typer av musik som spelas i högtalarna. Vanligtvis var det på festerna i GP, Gamla Polisstationen. Den vanliga hälsningen är ett hej, men i detta fall är ett hej en kram, vilket uppskattas väl. Vi tog en till promenad med dem, det gjorde inte mig så mycket då vädret fortfarande var underbart. Trotts att solen försvunnit, för när solen försvann började stjärnorna träda fram försiktigt med ett starkt sken som uppenbarade sig som en liten prick men ändå med ett skarpt ljus. Vilket innebar att himlen var fortfarande klar. Josefine kunde även också se någon enstaka stjärna träda fram mot den mörka natthimlen medan hon läste några stycken från det jag hade skrivit tidigare.

 

Tiden gick rätt snabbt när vi gick där genom Degerfors ända och långa väg. I alla fall den vägen som gick genom centrum och uppåt mot grannstaden Karlskoga. Plötsligt var det dags att säga hejdå till varandra och vi skildes åt. De gick hem till sin vän Ida Engblom medan jag, Niklas, Johannes och Fredrik gick hem till Niklas mor. Vi satte oss och började zappa mellan TV-kanalerna. Vi fastnade på National Geographic Channel, vilket inte är en tillfällighet att jag gör det när det var jag som höll i fjärrkontrollen. Lite senare hamnade vi under SVT:s alla kanaler där de endast visar OS under den närmaste tiden. Sommar OS i London som alla hade längtat så till. 

 

Klockan närmade sig tiden att börja knalla tillbaka hemåt. Efter att jag och Johannes sagt hejdå till varandra en bit på vägen satte jag i mig hörlurarna i öronen och började lyssna på den lugna musiken vilket jag kände var perfekt till kvällens gång. Musikens lugna musik fick mig att gå lugnt och sansat hemåt. Lite rädd blir jag när jag stöter på en igelkott som börjar fräsa som en ilsken katt som reser ragg när den blir rädd.