Fryksdal
David, August och Ida kom och hämtade mig 14:30 hemma hos mig. Solen sken och allt var suveränt, alla var taggade. Även om det var knepigt att få med all packning så var alla glada. Om jag inte tar mig fel åkte vi en Saab 9-5, Simons Saab. Stackarn, han visste inte vad som snart skulle hända hans bil. Vi kan säga att bilens bagage räckte till precis.
När vi kom ut på E18 rullade bilen på. Jag tänkte att bilen fungerade suveränt. Det kanske är en myt det här med att Saab alltid går sönder. Men jag fick snart svar på tal. Vägen mellan Väse och Skattkärr började bilen att ryka vit rök. Ida gasade på men ingenting hände. Det enda som hände var att vi rullade sakta nedför i en backe medan vägen var enfilig. Tur i oturen hade vi ändå. Även om vägen var enfilig så stannade vi under en bro där det inte fanns några vägräcken, vilket gjorde att vi kunde köra ut på sidan av vägen. Medan bilen stod fint parkerad vid sidan av vägen kunde vi sola eller ta skydd under bron från solen.
jag gick vid sidan av vägen medan bröstet mitt skakade. Det skakade så som när något brummar högt. Konstigt nog var det ingen bil som saktade in när jag gick på Europavägen. Jag fällde upp varningstriangeln i hopp om att bilarna skulle sakta in. Dock så var det ingen som gjorde det. Det kändes rätt så meningslöst att använda en varningstriangel, inte ens långtradarna saktade in och de fick till och med bilen att skaka. Vi ringde runt och kollade om någon kunde bogsera oss, men ingen kunde det. Men Örjan, Davids far kunde komma och lämna oss en ny bil, som vi skulle ha in till Karlstad. Men Saaben var fortfarande hopplös. Det slutade med Karlstad bilbärgning. 40 minuter var väntetiden för bärgningstjänsten. Antingen var det populärt att få stopp på bilen eller så fikar bärgaren för mycket. När han väl kom fick vi veta att vi hade varit med på radio angående stoppet på E18.
När vi kom in till Karlstad fick vi låna en bil utav Idas syster. En Toyota med orangefärgade fälgar. Jag skulle snart inse att detta skulle mer än väl passa in i Sunne. Jag fick mig en riktig nostalgiomställare resten utav vägen till Sunne. I bilen hade vi endast gamla hemmabrända CD-skivor. Med låtar som Rulla fram av Fronda till Jag orkar inte mer av Markoolio. Men musiken gjorde resan rätt snabb. Det var skönt att tänka tillbaka in i tiden.
När vi anlände sken solen även i Sunne. Vi hade nämligen även den bästa platsen. Närmast till duscharna och toaletterna. Dock så hade våra grannar råkat ställt sin bil på vår plats. Men vi ställde oss bredvid och låtsades som ingenting. Vi fick även beröm över hur duktiga vi var att sätta upp tältet. Tältet som vi hade övat på att slagit upp innan vi åkte till Sunne. Endast för att vi inte ville skämma ut oss där borta inför massa folk.
Märkte rätt snabbt att dansbandmusik inte är min grej. Redan efter första dagen eller redan efter de första timmarna. Det var som ett eko som snurrade runt i mitt huvud. Något som inte gjorde saken bättre var alla raggare. Raggare som åker runt och slår på en plåt till en gammal Volvo som såg ut att falla ihop vilken sekund som helst. Medan högtalarna spelade musik som Dildosven och annan musik som man spelade när man var 10år gammal. Det var nog inte det värsta heller. Fick nämligen veta en sak utav några sunnebor som även bor i Degerfors och läser på Letälvskolan. Saken är den att om du har körkort och en risig bil, till och med A-traktor eller epa-traktor hade fungerat där borta, så skulle du få en kvinna. Det konstiga var att de såg helt okej ut. Medan killarna såg allt annat än anständiga ut. Låt oss tänka på en blandning mellan Ringaren i Notre Dame, Skrillex frisyr samt lika gänglig som en gräshoppa.
Väl inne på själva festivalområdet fanns det tre olika kategorier att välja på. Dansband, Verkstan och Grottan. Vi kan ju säga att Dansbandet hade jag redan tröttnat på med tanke på alla raggare. Verkstaden spela om samma musik om och om igen. Jag hörde till och med en låt spelas tre gången på raken. Då kan vi snacka om att Pitbull röst är uttjatande då nästan alla hans låtar låter likadant. Grottan, för åldern 15-17. Står det på pappret i alla fall. Sanningen är väl den att det var mest 14 åriga flickor som ville söka någon typ av bekräftelse där medan de stod och hoppa till låten Loca People samtidigt de sökte en ögonkontakt som var omöjlig att få. Ögonkontakt inne i Grottan existerar inte då det finns rökmaskiner som fyller hela rummet med rök så att du kan se 50 cm framför dina ögon.
Den som räddade mig under Fryksdalsdansen var Bella. En kvinna från Hedekas resandes med sin syster och sin kusin. De hade tältet bredvid oss. David och gänget var ju också till stor hjälp men de somna rätt fort. För när jag kom till tältet hade de redan somnat. Dock så åkte Bella på Fredagen, dagen efter August åkte men Razmus kom den Fredagen. Razmus hade i alla fall batterierna laddade. Han höll igång rätt bra. Vi hade fått nya tältgrannar. Ett helt gäng från Kil. Sista dagen regnade det som aldrig förr. Det var tur att tältet var stort och rymligt så att alla fick plats. Det gick dock nästan inte att prata då regnet öste ner och smattrade mot tälttyget. Vi hade i alla fall tur med vädret när Björn Rosenström spelade slutade regnet att vräka ner.
Den sista dagen tror jag att vi alla var slita. Jag ville dock ha nöjet med mig att kliva upp tidigt och se på alla sega ansikten. Hur trötta och bländade de blir när solen når deras ansikten som om de såg ljus för första gången i sitt liv. Jag, Razmus och Welenstrand var nog de piggaste personerna på campingen. Vi stod där på den skitiga planen med burkar överallt medan leran stänkte och spelade fotboll med varandra Medan folk tittade på oss som om vi vore idioter, åtminstone såg det ut att undra varför vi inte var trötta.
När vi packat ihop tältet åkte vi mot Karlstad igen. Vi säger "Hejdå Sunne" och det var skönt att höra vanlig musik. Vad som nu definieras som vanlig musik är upp till var och en. Vi styrde mot Bergvik där jag och David åt Asiatiskt. Det var nog det sämsta jag ätit. Till och med Sunnes grill gjorde bättre mat. Antingen var det överkokt eller nästan rått. Efteråt spelade jag och Razmus fotboll ute på parkeringen i en timma i väntan på att min far skulle hämta mig och resten utav gänget. Medan bollen rullade så fint mellan våra fötter när solen sken var jag nog nära att sabotera en och annan Mercedes Benz, Audi eller BMW. Låt oss säga allt annat än de sunkiga raggarbilarna från Sunne. Ingen sa ett ord på hela vägen mellan Karlstad och Degerfors. När Lars, min far kom och hämtade oss var alla i bilen för trötta. Antingen sov man eller så var man bara helt enkelt för trött för att ge ett knyst ifrån sig.
