Strömtorp IK
För någon vecka sedan var jag exemplarisk med att kliva upp ur sängen i tid. Men just denna dag kände jag mig segare som aldrig förr. Slår en blick mot mobilens display. Jag tror dock inte att jag är ensam om att bli bländad av det skarpa ljuset från mobildisplayen. Det gick nästan inte att titta med mina trötta ögon, ögonen som var lika trötta som mitt sinne. Såg att jag hade flera missade samtal från Johannes och plötligt kom jag ihåg. Jag skulle ha fixat fram svart sprayfärg till en duk som vi skulle ha till SIK J-lag gällande mötet mot serieledarna, Villastadens IF.
Med den knappa ork jag har och energin i kroppen som knappt räcker till att ta mig nedför trappan i huset letar jag förtvivlat efter färgen. Högst upp i hyllan hittar jag den. Den cylinderformade burken med färg står liksom högst upp som ett retmoment mot mig. Kanske hade jag förtjänat detta i och med min lathet. Jag letar efter en pall som stod i garaget och plockar ned den förtvivlansfulla burken. När jag ringer Johannes tar det inte lång tid innan han svarar och undrar varför jag sover så himla länge. Jag känner att orken att förklara mig håller inte och svarar endast att jag har burken.
I väntan på att Johannes och August ska komma hem till mig och hämta burken lägger jag mig i soffan och ser på det efterlängtade OS. Sverige möter Frankrike i handboll. Det känns som att svensk damhandboll har gått åt allt annat än rätt håll. Men lite svensk får jag vara så jag lägger mig i bekvämt och börjar se det lata hemarbetet från Sverigesidan mot Fransyskorna. Sverige förlorade också även denna match. Tur att jag inte är ett större fan utav handboll. Under tiden som jag ser hur Sverige förlorade även denna match är åtminstone en sak positiv. Min far Lars som snällt fixar till en härlig wook som frukost åt mig.
Det ringer på dörren och där står August och Johannes lika ivriga som två illrar som väntar på mat, fast i detta fall vänta de på att börja arrangera den stora fotbollsmatchen. Jag ger dem färgen och Johannes har med sig ett stor lakan där han skriver ner med stora bokstäver "VULKANERNA FINNS INTE LÄNGRE, URB HAR ALDRIG FUNNIT". Det var precis så att meningen fick plats på det vita tyget. Jag och August knäpper någon öl och medan vi spelar fotboll med bollen jag funnit mig i Sunne. Något gott måste ju komma därifrån.
När vi kommer fram till Strömtorps IP redan en en och en havtimma innan sätter vi upp duken och konverserar med några utav spelarna. Spelarna verkade sjukt taggade och mer utav hur ivriga vi verkade vara att heja fram dem. Solen sken brände på ryggen och när man tog av sig jackan blåste det för kallt. Lite jobbigt väder eller så var det jag som klädde mig för dåligt. Vad är det man säger? Kläder efter väder. Möjligtvis brukar jag hålla med om detta, dock var mitt utbud av kläder begränsat då allt fortfarande låg i tvätten efter sunnevistelsen.
Visselpipans tjut hörs över hela planen och läktaren. Nu är det 90 minuter av skrik och hejande. Det börjarde bra, redan efter några minuter då Oliver Ottosson gör 1-0 mål mot Serieledarna. Vi var ett samlat gäng och stämningen var fantastisk. Matchen var med oss och lika så vädret, det kunde inte bli bättre. Plötsligt träder ett rökmoln fram med ett rött sken. En bengal hade tänts och alla skrek mer medan självaste J-laget verkade ännu mer i form. Matchen slutade med 5-3 och självaste serieledarna hade förlorat sin första match. Väl inne i omklädningsrummet var alla på topphumör. Oliver Ottosson, Anton Reveny och Andreas Ljungberg var det som stod för de kommande målen. Fick även höra efter matchen att skriket vi gav ifrån oss hördes över hela Strömtorp.
Efteråt var det bara att knalla hem. Lugnet från matchen var rätt skönt. Kunde höra trummans dova slag i huvudet. Några hamburgare och någon öl var det jag behövde. Jag gick genom Strömtorp till Parken med kvällssolen. Den orangefärgade himlen med solen som höll på att glida ner bakom vyerna gjorde det underbart att ta en promenad. När jag väl kom fram var Fredrik och Johannes uppe och kollade på Hellboy 2, vilket inte gjorde mig ett dugg förvånad. Dock fick jag med mig dem ut och vi mötte Niklas Höglund. När vi hade stått där ett tag och pratat om matchen började vi sakta lunka oss bort mot tvillingarna Hjort Säker som stod och väntade några få stenkast bort.
När vi mötte dem var de lika glada och hade leendet på läpparna som vanligt. Inte för att jag har träffat dem så himla många gånger, men de få gångerna jag stött på dem på någon fest med fullproppat med folk så att du inte kunde röra dig eller tänka klart i huvudet då det är två typer av musik som spelas i högtalarna. Vanligtvis var det på festerna i GP, Gamla Polisstationen. Den vanliga hälsningen är ett hej, men i detta fall är ett hej en kram, vilket uppskattas väl. Vi tog en till promenad med dem, det gjorde inte mig så mycket då vädret fortfarande var underbart. Trotts att solen försvunnit, för när solen försvann började stjärnorna träda fram försiktigt med ett starkt sken som uppenbarade sig som en liten prick men ändå med ett skarpt ljus. Vilket innebar att himlen var fortfarande klar. Josefine kunde även också se någon enstaka stjärna träda fram mot den mörka natthimlen medan hon läste några stycken från det jag hade skrivit tidigare.
Tiden gick rätt snabbt när vi gick där genom Degerfors ända och långa väg. I alla fall den vägen som gick genom centrum och uppåt mot grannstaden Karlskoga. Plötsligt var det dags att säga hejdå till varandra och vi skildes åt. De gick hem till sin vän Ida Engblom medan jag, Niklas, Johannes och Fredrik gick hem till Niklas mor. Vi satte oss och började zappa mellan TV-kanalerna. Vi fastnade på National Geographic Channel, vilket inte är en tillfällighet att jag gör det när det var jag som höll i fjärrkontrollen. Lite senare hamnade vi under SVT:s alla kanaler där de endast visar OS under den närmaste tiden. Sommar OS i London som alla hade längtat så till.
Klockan närmade sig tiden att börja knalla tillbaka hemåt. Efter att jag och Johannes sagt hejdå till varandra en bit på vägen satte jag i mig hörlurarna i öronen och började lyssna på den lugna musiken vilket jag kände var perfekt till kvällens gång. Musikens lugna musik fick mig att gå lugnt och sansat hemåt. Lite rädd blir jag när jag stöter på en igelkott som börjar fräsa som en ilsken katt som reser ragg när den blir rädd.
